•Addis Abeba och en vecka genom Etiopien

Det finns risk att detta inlägg blir väl långt. Men det har varit en hård vecka på alla sätt, och det finns mycket att berätta.

Längst ner skriver jag om två specifika dagar/händelser längs vägen.

Nu är jag åtminstone äntligen i Addis Abeba! Det är en sån enorm lättnat över att äntligen kunna fly in i denna storstad.

Den senaste veckan har varit både fysiskt och mentalt väldigt jobbig. Fysiskt för att det är ett väldigt kuperat land. Inte mycket till flacka partier här inte. Det tillsammans med den fortsatta hettan på 30 grader, höjden 2000-3000 möh har gjort det krävande.

Om jag skulle ta och börja med det positiva denna vecka, det positiva om Etiopien. Det sägs ju ändå att det alltid finns något positivt…:

Det är väldigt vackert!

Sådär, nu finns det faktiskt inget annat som är positivt! Fyra ord är allt vad det förtjänar.

Hårt? Förbannat rättvist.

Jag har aldrig upplevt ett land med värre befolkning (Det finns enstaka undantag, så har jag sagt det). Många hemma kommer säkert döma mina hårda ord. Men tror inte dem har cyklat genom Etiopien heller.. Jag är så psykiskt trött att jag inte orkar frambringa mer ödmjukhet än så :).

Varje dag har varit terror. Konstanta skrik, oförskämdheter, busvisslingar, försök att skrämma mig ur sadeln, försök att dra mig ur sadeln har varit vardag. Både från barn, ungdomar och vuxna.

Det värsta har dock varit barnen. Barn och ungdomar i åldern 3-20 år. Konstanta skrik efter ”money money money”, ”you you you” samt det värsta av allt; stenkastningen.

Dom står längs vägen och ser hur oskyldiga ut som helst. Skriker. Men så fort man kört förbi dem måste man vara beredd på att det kan komma en sten i ryggen.

Att hela dagarna vara på helspänn efter stenar, samtidigt som man måste lyssna på alla oförskämdheter har varit väldigt påfrestande och tagit bort all glädje med att vara här på cykel.

Visst, de första två dagarna brydde jag mig inte så jättemycket. Men åtta dagar på dessa vägar gjorde sitt för mitt humör.

Jag testade det mesta. Mestadels ignorerade jag bara allt. Ibland försökte jag prata med med dem. Jag försökte blanda in de vuxna, men för det mesta brydde de sig föga eller så skrattade de bara tillsammans med barnen och ungdomarna. Och förutom stenkastningen så var även de vuxna i hög grad iblandande i terrorn.

Ibland reagerade jag också med ilska. Det var både på gott och ont. Men särskilt när någon kastade sten på mig blev jag förbannad, hoppade av cykeln och skrek på dem samt ibland även jagade efter dem. Det var omöjligt att få tag på någon av dem dock. Och tur var det för dem…De gånger jag jagade efter var jag riktigt förbannad och bara längtade efter att fånga in någon av dem och ge dem en smäll.

Dom var så förbaskat smarta att när dem var tillräckligt nära mig var dem alltid världens oskyldigaste. Men så fort de var 10m ifrån var dem inte lika oskyldiga längre..

Vad hela denna terrorn beror på vet jag inte. Men jag har mina goda aningar: Hat mot utlänningar samt noll uppfostran av barn.

Samt det främsta av allt; Noll(!) respekt

Nu är jag iallafall i Addis Abeba. Och här tänker jag stanna och vila upp mig ett par dagar samt bli av med förkylningen.

Här kommer så två berättelser från vardera de två sista dagarna innan Addis:

Dag 113 Tis 13/2-18

Jag kämpade större delen av förmiddagen med att ta mig upp 600 höjdmeter. Jag tänkte inte särskilt på de då, men jag lade märke till att det var förvånansvärt lite trafik. Jag skulle märka av varför senare.

Väl på toppen var jag utmattad. Förkyld, hetta och en höjd på 3100 möh gjorde sitt till.

Jag fortsatte cirka 10km innan jag blev stoppad av två vuxna män som fick mig att förstå att vägen genom byn/staden som låg ett par hundra meter längre fram var avspärrad och/eller för farlig för att ge sig in i. Jag bestämde mig för att ta deras råd och stannade för att vänta på en lastbil eller dylikt att lifta med. Men det var ju som sagt ingen trafik alls på vägen..

Under tiden jag väntar så samlas givetvis en mängd barn och ungdomar runt mig. De är bara allmänt jobbiga, för de vågar inte göra så mycket mer än att be om pengar när de är så nära. Men efter ett tag viftar jag bort dem. När dem har kommit en bit bort är dom inte längre så oskyldiga. Efter diverse förödmjukelser och hot börjar snart stenarna komma. De är kanske 20 meter längre bort och jag trodde faktiskt nästan att jag skulle få tag på en av skitungarna när jag satte efter dem. Nära var de iallafall. Lyckliga dem, för jag hade inte varit nådig om jag äntligen skulle få tag i någon.. Men efter ett tag så får jag återvända till cykeln. Stenarna fortsätter att komma från höjderna intill vägen. En ung kvinna i ett sällskap stannar och börjar skrika på dem. Jag tackar och försöker förklara att jag väntar på någon form av transport.

Men någon sådan kommer inte så jag försöker fråga om jag kan göra följe med kvinnans sällskap till/genom byn/stan i tron att jag är säkrare med dem.

Väl i utkanten av stan kommer en kvinna fram till mig och får mig att förstå att jag inte ska fortsätta. Istället vinkar hon in mig till hennes hus där jag tydligen får gömma mig.

Kvinnan ringer några samtal och efter en stund kommer en pickup fullastad med kravallutrustade armésoldater. De kommer och hämtar mig och kör mig några kilometer förbi stan. Det var tydligen stora oroligheter i den staden.

Dag 114 Ons 14/2-18

Jag är så förbannat trött på detta nu.

Jag cyklade/knuffade cykeln uppför en lång uppförsbacke som gick genom en by. Förbi en samling folk och stannade för att vila några hundra meter längre bort. Självklart kommer ungar i åldern 10-15 år efter en stund. De bara står där, säger inte ett knyst. Jag sitter lugnt kvar i kanske 15 min. När jag väl reser mig för att fortsätta kommer det första: ”Money”. jag brydde mig inte utan började åter knuffa cykeln uppför. Efter ca 10 meter kommer så tre stenar flygande ganska nära. Jag blir så klart förbannad, igen. För jag är så förbannat trött på detta folk. Ungdomarna flyr upp på kullarna så fort jag vänder mig om och sen börjar det värsta stenregnet jag varit med om hittills. Stenar som knytnävar regnar ner alldeles intill mig och jag måste hoppa undan för några. Eftersom det är sån uppförsbacke kan jag heller inte komma ifrån dem. De följer efter mig och bombarderar med stenar. Jag försöker få vuxna människor i närheten att ingripa. Men det är dömt att misslyckas. Några av dem bara skrattar, de andra bryr sig inte.

Jag ser ingen annan utväg än att vända cykeln och fly nerför backen. Dessvärre innebär det tillbaka genom alla människor. Högsta fart! Jag ser en kille i 20 års åldern plocka upp en sten stor som en fotboll plus en annan mindre sten. Vis av erfarenhet stannar jag framför honom och han släpper iallafall den stora stenen. Som han skulle ha kastat på mig om jag bara kört förbi honom. Efter några sekunder börjar än mer stenar at hagla från folket i närheten och jag sätter fart utför igen, ut ur byn. Där stannar jag och stoppar en motorcykel och får honom (tror jag) att skaffa dit polis/militär. Innan de kommer fram kommer dock en konvoj med franska turister eskorterade av poliser. Jag ber om att få åka med.

Och så blev det ändå att jag liftade de sista 50 km in till Addis Abeba. Tyvärr var det de vackraste 50km också… Men tydligen är hela området innan Addis extra farligt för närvarande. Jag såg bland annat en del utbrända bilar från flaket till polispickupen.

Jag visste/vet med mig att det är oroligt i Etiopien just nu sedan någon månad tillbaka. Så det i sig är ingen överraskning.

Men tydligen, vilket jag fick reda på efteråt är alla vägar till och från Addis avspärrade sen tre dagar tillbaka pga oroligheter.

Å andra sidan så har hela veckan genom Etiopien varit likadan, om än i en lightversion jämfört med idag och igår.

Till lite mer positiva saker då. Jag har bara en veckas cykling kvar innan jag är i Kenya. Kenya och alla länder därefter ska vara otroligt fina och trevliga att cykla genom. Jag har hela tiden vetat och varit inställd på hur Etiopien är. Och snart är det över och bara en parantes på min resa.

3 thoughts on “•Addis Abeba och en vecka genom Etiopien

Add yours

  1. Skönt att du klarade dig igenom utan att få en stor sten i huvudet 🙂
    Vi gissar att nästa cykeltur kommer inte att gå igenom Etiopien…
    ha det gott! vi hejar på dig 🙂

    1. Helt rätt!:). Det hade inte denna heller gjort om det funnits alternativ. Men alternativen är krigszoner. Så det fick bli att pina sig genom här

Kommentera

Up ↑

Translate blog»
%d bloggare gillar detta: