•Första delen av Kenya

[google-translator]

När vi korsade gränsen till Kenya hade vi en förhoppning om att allting skulle ändras över en kilometer. Men riktigt så blev det inte. Vi träffade på de mest märkliga människor de första dagarna.

Jamie var nära att hamna i slagsmål med en ung kille som nästan sparkade mig ur sadeln. En annan gång passerade vi tre personer längs vägen som vaktade en flock med getter. En sådan samling passerar vi otaliga gånger varje dag. Så det var inget jag ägnade särskild uppmärksamhet denna gången heller. Men rätt som det var när jag körde förbi sällskapet så hoppar en barbröstad kvinna ut i vägen och skriker mig rakt upp i ansiktet, varefter hon kastar sin machete efter mig, dock utan att sikta något vidare…

Efter några dagar, när vi började närma oss de mer bebodda områdena så övergick dock vår skepsis till att bli enbart positiv. Det är en härlig kontrast gentemot Etiopien. Ingen skriker efter mig. Ingen jagar mig. Folk hälsar, på hyfsad engelska dessutom. De kommer ofta fram för att prata när man stannar till. Väldigt trevligt.

Vi begav oss som sagt av söderut från Moyale, med sikte på första längre stoppet i Marsabit. En oas i det annars väldigt öde norra Kenya.

Den första dagen gick mitt huvud konstant från vänster till höger i jakt på att få se något från Kenya vilda djurliv. Jag lugnade dock snart ner mig. Det skulle ta ytterligare några dagar innan vi kom till områden där det kunde finnas något djurliv.

Vi var väldigt förväntansfulla över att åter ha möjligheten att kunna använda våra tält. I Etiopien var det i stort sett omöjligt och vi/jag bodde på hotell varje natt.

Så första kvällen slog vi upp våra tält i ett snårigt landskap. Detta snåriga landskapet bestod endast av jord och några träd. Den natten skulle he en försmak på den annalkande regnperioden. Det regnade hela natten och när vi skulle ta oss ur tälten på morgonen bestod terrängen av en enda lerig leråker!

Det skulle fortsätta att regna hela den dagen. Men därefter tog det ungefär en vecka innan nästa regn kom.

Jag vet inte vilket jag hade föredragit. Eller jo, kanske vet jag de. Jag hade nog föredragit att det fortsatt regna de kommande dagarna med. För den hetta i norra Kenya som vi skulle få uppleva var inte alldeles angenäm om man säger så!

Det skulle ta oss ett antal dagar att ta oss ner till Mount Kenya. Vägen dit bestod mest av hetta och obebott Bushområde. Vi såg någon skylt som varnade för elefanter. Men några sådana såg vi tyvärr inte till. Det enda vi såg var två döda, påkörda hyenor.

Väl vid Mount Kenya skulle vi klättra 1600 höjdmeter uppåt. Själva klättringen var ganska jobbig och tog en hel dag (40 km). Men den utgjorde även ett efterlängtat väderomslag. Det blev kyligare och regnperioden började så smått att göra sig påmind.