•Regn regn och lera

[google-translator]

Två dagar efter jag skrivit mitt förra inlägg vaknade jag upp i mitt tält med feber och förkylning. Förkylningen hade jag känt komma krypande sedan två dagar tillbaka. Men nu hade både den och en lättare feber blommat ut. Jag hade inga krafter till att cykla utan bestämde mig för att lifta in till Kasulu. En resa som skulle ta ca två timmar bak på en skumpande pickup i hällregn.

Väl framme var jag än sämre. Men efter att ha linkat in på rummet tillsammans med alla mina genomblöta väskor och kläder, tog jag en av de skönaste duscharna jag haft på år och jag. Varmvatten! Så frusen som jag var så var det underbart skönt.

Michael och Vincent, som cyklade hela vägen till stan kom fram dagen efter. Bägge hade samma morgon (som dom kom fram) också vaknat upp med feber. Så det var tre ganska luttra och trötta cyklister som samlades för middag senare på kvällen.

Jag hade tur. Min feber försvann redan efter ett dygn. Och en förkylning kan man ju leva med. Jag tillbringade dock tre dagar i Kasulu. Under den tiden spenderade jag 98% av tiden på rummet med att vila samt torka, rengöra och fixa all min utrustning.

Jag hade tagit mig till Kasulu en tisdag. Och jag tänkte bege mig på fredagen. Ute regnade det mest hela tiden, och de var riktigt skönt att bara sitta inne och pyssla med allehanda småsaker. Men som sagt. Fredag tänkte jag bege mig och fredag blev det. Dock utan att jag begav mig.. Kände helt enkelt inte för att ge mig ut i regn och lera när jag vaknade på morgonen. Så jag låg kvar i sängen istället..

Men jag fick allt bege mig på lördagen istället. Vincent och Michael behövde ytterligare en dag att kurera sig. Men vi skulle i vilket fall inte samma väg. De skulle ta sig ner till sjön Tanganyika för att ta en färja hela vägen till Zambia.

Själv har jag längtat efter att få träffa på dom små gulliga tsetseflugorna som jag hört så mycket om lite längre söderut i Tanzania. Så jag begav mig iväg på cykeln.

De första åtta kilometerna skulle dock komma att ta mig två timmar pga all leran som hade samlats de senaste dagarna.

Ideliga stopp för att rensa bort leran från hjulen.

Därefter var de dags för mig att ta en sidoväg. Och den gick att cykla! Riktigt vacker var den dessutom. Så det var bara att pina på!

Den dagen gick mitt andra cykelstöd sönder. Inte alls roligt. Nu måste jag genomleva flera veckor och kanske även resten av resan utan stöd. De som gör så mycket nytta i vardagen :(.

Jag kom fram till Uvinza sent på eftermiddagen. Jag hade fått berättat för mig att det fanns ett stort flyktingläger nära staden. Men inte exakt var. Hade blivit avrådd från att campa i närheten av det, och eftersom jag inte visste exakt var det va, tillsammans med att klockan var mycket så tog jag in på ett hotell/guesthaus istället.

Jag hade kört hela dagen utan att hitta någon mat så jag var ganska hungrig och begav mig ut att hitta något att äta. Det tog mig en timme innan jag hittade en resturang som hade kött tillgängligt. Denna eviga jagan efter kött…

Söndag och nu var det dags att äntra vägen från Uvinza, hela vägen ner till Zambias gräns. En cirka 900 kilometer lång väg som börjar med ett antal hundratal kilometer grus. Och som

vi alla vet: Grus + Regnsässong = Lera! Hurra!

Det var en väldigt vacker väg, gåendes genom tät skog. Väldigt remote. Första byn kom jag inte till förräns efter 70km. Nästa ytterligare 60 km.

Jag hade som delmål att ta mig Kitavi Nationalpark. Dit var det 230km. Förhoppningsvis tre dagars cykling.

Första dagen gjorde jag 83 km. Under hela eftermiddagen så dundrade åskan ovanför mig, och jag fick även smaka på hällande regn!

När det väl var dags att slå läger var det dock uppehåll som tur var.

När jag väl fått upp tältet den eftermiddagen så får jag besök av en man, som pratar lite engelska, som bor i närheten. Han blir såklart väldigt förvånad över att hitta mig och mitt tält där i bushen. Även om jag bara hade slagit upp de några meter från vägen. Jag hade knappt sett något folk på hela dagen längs vägen ändå. Det är nog den mest ensliga väg jag färdats på (och det skulle hålla i sig). Men iallafall, vi pratar lite hit och dit och jag frågar om det finns några djur i närheten. Jag hade nämligen inte sett ett enda djur på hela dagen (inte de föregående dagarna heller). Han säger att det inte finns några. Bara tama kor.

Ok säger jag och hoppar in i tältet för att sova.

Inga djur? Jag hörde djur yla. Jag hörde djur vråla. Jag vet inte om kor gör så, men jag hade ingen lust att gå ur tältet för att ta reda på det heller..

Måndag. Jag vaknade mitt i natten av att det regnade. Mysfaktor hög på det! Däremot småregnade det hela natten och morgonen. Vilket fick mig att tänka: då kommer det säkert att regna hela förmiddagen med… Helt rätt!!

Hela förmiddagen regnade det. Och det tillsammans med gårdagens och nattens regn hade förvandlat vägen till en härlig gjyttjepöl! Två gånger låg jag raklång på vägen som ett resultat av hur halt det blir med våt lera. Jag var även på väg mer än ett dussintal fler gånger..

Men det började som tur var torka upp lite framåt eftermiddagen efter att det slutat regna.

Efter 50 km kom jag till en by där jag fick i mig dagens mat. Lite (lite) kött och en portion ris. Man får väl vara glad för de lilla. Men mycket mat får man då inte här

ute i ödemarken. Så här öde som jag var längs denna väg har jag nog aldrig varit förut. Man såg knappt ens någon ur lokalbefolkningen längs vägen.

Tisdag. Tog mig de 40 kilometrarna till Mpanda. I och med det så bytte vägen skepnad. Från grus till asfalt! Ingen mer lera alltså. Åtminstone lever jag i den villfarelsen. Från Mpanda till Kitavi Nationalpark är det cirka 40 km. Det kändes som att jag flög fram nu när jag hade asfalt under mig igen.

Vid gränsen till parken stoppade jag en buss för att på det sättet ta mig genom parken. Hade hört av andra cyklister att man inte fick cykla genom den.

Onsdag. Vaknar i mitt tält av att det regnar. Tänker att jag skulle ligga lvar en stund för att se om det skulle sluta. Med några få avbrott skulle det dock visa sig regna hela dagen.

De värsta av dagar är de dagar då man tvingas packa ner sitt tält i regn. Och när det sen är dags att slå läget för natten, även sätta upp det i regn. Det sista skulle kunna kvitta eftersom det redan är genomblött. Men humöret blir då inte bättre.

Det fick bli hotell i Sumbawanga. En torr säng, en torr Richard och lite mat i magen!

Så här är jag nu. Precis satt i mig den ena av två ananaser jag köpte med mig till hotellet. Den andra kommer göra sig riktigt bra till frukost imorgon tillsammans med vattenmelonen!