•Söderut genom Namibia

[google-translator]
Det har varit en händelserik period på sistone.
Efter vistelsen i Etosha National park var det dock en ganska tråkig sträcka ner till huvudstaden Windhoek. Stor väg, mycket trafik. Sista dagen innan staden fann jag mig själv cykla på en regelrätt motorväg. Det var dock den skönaste sträckan därför att där hade jag en flera meter bred vägren för mig själv att köra i. Istället för att ha trafiken farligt nära blev det gott om plats. Windhoek visade dig vara en ganska trevlig stad. Den var helt annorlunda gentemot tidigare afrikanska städer jag kommit till. Windhoek var betydligt mer västernlik. Kanske pga sitt tyska ursprung, kanske för att Namibia ända fram till 1990 talet tillhörde Sydafrika, ett land som ju i mångt och mycket är mer utvecklat än gemene land i Afrika.
Jag märkte snart att jag i Windhoek kunde hitta mycket som även finns hemma. Skybars, fina hus, god mat, allehanda varor m.m.

Det där med varor/prylar skulle bli mig en glad överraskning. När jag fortfarande var i Europa, i Kroatien, träffade jag på Oscar och Blanca. Ett spanskt par som också var ute och cyklade. De hade med sig en drönare som de gjorde otroliga bilder med! Jag har enda sedan dess velat skaffa mig en drönare. Men då de är förbjudna i framför allt Egypten och Sudan så kunde jag inte köpa någon i Europa.
Sedan dess har jag kollat i varje huvudstad jag kommit till om det varit möjligt att hitta en sådan där. Men icke. Men i Windhoek! Glatt överraskad blev jag när jag äntligen hittade vad jag letat efter.
Så nu har jag även en drönare med mig som jag använder i stort sett varje dag. Nu kan jag ta bilder och filmsekvenser som jag bara drömde om tidigare.

För dem som inte vet (typ alla?) så var fotografering ett för mig ganska stort intresse förr. Jag la ner det för några år sen då jag tyckte redigeringen tog för mycket av min fritid. Men jag har alltid gillat bilder att ta bilder. Inför denna resa tog jag för första gången på kanske fem år fram min systemkamera igen. Tidigare resor har jag nöjt mig med en pocketkamera. Vilket jag inte kommer att göra hädanefter. För mig är bra bilder viktigt och roligt att ha.

När jag lämnade Windhoek visste jag till en liten del vad som väntade. Jag visste att jag skulle ut i öknen de kommande 1200 kilometrarna. Jag visste dock inte hur surt vägarna skulle göra det för mig.
Så snart jag kom utanför stan var jag snart inne bland ett vackert bergslandskap. Mitt mål var att ta mig ner till Sesriem, utanför Sesriem finns Afrikas högsta sanddyner. Den högsta 170 meter hög. På vägen dit hade jag sett ut ett ställe på kartan där jag hoppades kunna hitta en TV. Icke att förglömma att Sverige spelar VM dessa dagar. Aldrig att jag skulle vilja missa en svensk VM match om jag har minsta möjlighet att se.

Så ut i öknen bar det. Landskapet omkring mig de kommande dagarna var så vackert som jag hört och hoppats på. Vägarnas kvalitet var dock en sämre överraskning. Nog för att jag hade väntat mig grusvägar, såklart. Men dessa vägar består till del av sand. Vilket inte är så lätt att cykla i. Lägg därtill till att de är de värsta ”tvättbräde-vägar” jag färdats på.
Tänk er att ni ska köra bil från Malmö till Stockholm och att vägen består av varannan meter fartgupp. Hela vägen!
Stora stunder har jag inte cyklat fortfarande än promenadfart. Stundtals har jag inte kunnat cykla alls, utan fått knuffa cykeln genom sanden.
Vissa partier är bättre än andra. Och jag njuter ordentligt av de partier där jag faktiskt kan cykla på riktigt.
Men, omgivningarna omkring gör det värt det. Ett bergigt ökenlandskap kan vara fantastiskt vackert. Sudan var vackert. Namibia är vackert.
Men stundtals är jag så frustrerad på vägen att det nog är tur att jag gör denna resa ensam…

Jag hade planerat in Mexikomatchen tre dagar efter jag lämnade Windhoek. 80 km per dag. Hur lätt som helst tänkte jag.
Men jag fick kämpa livet ur mig, särskilt sista dagen för att hinna fram för att se matchen. Fullständigt slut kommer jag fram precis till matchen som jag får se i en arbetarbarack mitt i öknen tillsammans med ett gäng lokala arbetare.

Därefter har jag nöjt mig med betydligt kortare avstånd om dagarna..

Nästa anhalt blev Sesriem. Ett av Namibias större turistställen. Jag kom hit i söndags för en vecka sedan. Hann precis slå upp mitt tält på en uppställningsplats för campare när jag mötte en stor familj den Sydafrika med tre husbilar. De erbjöd mig skjuts in i nationalparken med de största sanddynerna. Väldigt trevliga att träffa, spenderade resterande delen av dagen tillsammans med dem, både i parken samt kvällen.
Det var även nu jag fick höra det första ryktet om att en storm var på väg upp från Sydafrika mot Namibia.

Och ja, redan dagen efter blåste det en hel del. Jag gick in till Lodgen som ligger i närheten för att få lite internet och höra om vädret. Det skulle tydligen vara den värsta stormen på flera år som var på väg. Jag som hade tänkt stanna och se åttondelsfinalen i tisdags packade nu ner mitt tält och bokade ett rum inne på Lodgen istället. Det sades det skulle blåsa 3-4 dagar. Men vafan. Sverige vann ju, och nu är jag fortfarande här. För kvartsfinalen är ju idag!
Det blåser dock fortfarande, men imorgon söndag ska det vara ok igen sägs det. Då tänker jag bege mig igen efter att ha spenderat en hel vecka på det dyraste stället (och finaste!) under hela resan. Dålig tajming. Flera tusenlappar fattigare pga av en storm. Men jag är ändå nöjd med att ha sluppit möta den ute på de sandiga vägarna.

En sak jag måste nämna är att om man gillar kött är detta är riktigt bra land! Förutom kött från de vanliga boskapsdjuren finns det även gott om kött från Zebra, impala, springbock, oryx, eland, kudu med flera (vet inte de svenska namnen). Har även fått äta krokodilkött. Spännande smakupplevelser:).